Hej

jag orkar inte höra vad ni säger mer, orkar inte dessa ord så bara sätt dig ner, förstå hur jag känner, tänk igenom min dag så ser vi nästa dag om du tycker samma sak. brukade se oss varje dag vi hänge på stan, folk kollade snett men jag sket i vad dom sa, jag satte mig på bussen dit, jag satte mig på bussen hem nått som då var självklart, sen kom förändringen. vi var som varje dag här blir djävulen säg mig, jag berättade aldrig för nån, vad som hade hänt, dagarna blev ett helvete, ja dagarna blev hemska, jag sket totalt i allt ville bara vara ensam, vännerna tog avstånd, förlåt om jag störde er, jag ropade på hjälp men vem fan hjälpte mig, ingen fanns, det finns ingen än idag ingen vet hur jag känner, när ni drar med mig till stan, när jag senare kommer hem och jag skakar i ett hörn, det känns inuti när ni bara förstör, ni rasar min mur jag satt dit'så mycket kraft, och när ni säger att ni älskar mig ska jag säga tack, ett hål i min barndom allt va ju så underbart, men allting som jag tappat kommer aldrig tillbaks jag började bli sur för jag ville ju också va som ni, men vissa blir som jag, och jag behöver bara tid, jag bygger upp ett försvar för att kunna leva normalt, jag sitter hemma varje dag men utan resultat, hur ska man göra för att leva som alla andra hur känns att inte springa och bara kunna stanna, ni ser mitt liv så sjuk, men under är jag frisk så snabb förändring, fan jag hade det ju bra men så som det ser ut idag är jag rädd att leva, är rädd för att bli ledsen och inte orka mera, som jag sakt förut jag styr inte mig själv, jag känner mig mekanisk, men vem fan styr mig jag börjar tappa hoppet, det kommer aldrig bli bra, jag levt sista hoppet, kanske kommer nästa dag.